Året var 1956 och i kalendern stod det söndag den 9:e september. På Häggåplan i Fritsla så vankades det seriematch mellan Brandgult och Vårgårda i den sjätte omgången av seriespelet. FIF hade inlett seriespelet svagt med få poäng, precis som bortalaget Vårgårda. Dessvärre skulle det inte bli några Brandgula poäng denna söndag heller utan Vårgårda åkte hem med en 0-1 seger. BT skrev efter matchen ”Fritsla hade spelet, men Vårgårda vann” samtidigt som man berömde den ”16-årige juniordebutanten på centern” och beskrev hans insats som ”överraskande bra” och som ”ett stort löfte”.

Vad var det då som var speciellt med just denna match, den 9 september 1956? Och vem var den då unge och lovande centern? Jo, löftet var ingen annan än Bruno Bergqvist som denna eftermiddag gjorde match nummer 1 av helt sanslösa 818 matcher för Fritsla IF. Det gör att Bruno med god marginal är spelaren som gjort flest matcher i hela föreningens historia.

Det är onsdag den 9:e april när vi får sätta oss ner tillsammans med Bruno i klubblokalen på Kungaberg. Snabbt fästs Brunos blick mot de utskrivna bilderna från fotbollskarriären som ligger på bordet framför oss. Det är framför allt en av bilderna som han snabbt tar tag i, den från ett träningsläger i Skåne 1969. Det beskrivs med värme som ett av de roligaste och härligaste minnena från åren med FIF, men det finns fler:

”Seriesegrarna med laget vi hade under början av 70-talet var fantastiskt roliga. Vi hade en sån bra lagsammanhållning och det var alltid roligt att spela. På senare år var ju upplevelsen när VM-laget från 74 var på Kungaberg med tränare Åby Eriksson en häftig grej.”

”Sen var det väldigt roligt de åren jag fick vara ungdomsledare. Jag minns en gång när jag var med sonen Mattias lag i en DM match långt uppe i Vårgårda. Vi lyckades på något sätt vinna och på vägen hem stannade alla barn och vuxna för att äta middag ihop i Fristad, ett av mina bästa minnen med Fritsla IF”.

Bruno var med och tränade med seniorlaget som vann jubileumsserien, 1957, ihop med många gamla FIF legender som Tage Folkesson, Erik Pjäken m.fl. Bruno beskrivs av de som vi pratat med som en snabb och lätt spelare som var svår att komma åt. Han säger själv att han inte var som många andra på den tiden där det skulle spelas tufft och hårt utan att han försökte spela mer tekniskt och lätt.

”Vi spelade ofta på kullen nära där jag bodde när vi var små. Det var inga stora ytor och man fick lära sig hantera bollen mer noga. Vi hade även en murad trappa hemma vid huset som jag varje dag stod och kickade mot med bägge fötterna. Jag kommer ihåg att den vid något tillfälle fick muras om för att den gått sönder och spruckit av allt kickande”.

Bruno ursäktar sig någon gång då och då under pratstunden över att minnet inte är på topp men ju mer vi pratar, desto mer kommer upp. Han pratar om hur hårda försäsongsträningarna var och att det var allt från snö-plogning till intervallträning hela vägen upp till Skephult. Utöver center som var Brunos position när han kom upp i A-laget så fick han testat på alla 11 positioner på planen, till och med målvakt:

”Schedin var sjuk en match så då fick jag hoppa in och stå. Det var lite nervöst och jag kom ihåg att jag gjorde en bra räddning tidigt. Sen stod jag även i mål med B-laget i en match nere på planen bakom Sjuhäradsbygdens väveri. Då spelade Hans Thorén mittback och jag vet att han ropade på mig två-tre gånger eftersom jag fångade inspel och bollar på olika sidor om honom haha”.

Bruno pratar gärna om andra spelare han spelat med och berättar om hur kul det var att få spela match på sin 50-årsdag. Borås Tidning var på plats och uppmärksammade detta när FIF mötte Rydal i en B-lagsmatch. Föreningen hade fixat en tröja med nummer 50 på som Bruno spelade i dagen till ära. På en av bilderna från den matchen står han tillsammans med Arne Bjernhagen, mannen som var med och grundade Kungaberg. Bruno pekar ut Arne som en av de viktigaste i föreningens historia och fortsätter sedan fylla på med andra som betytt mycket:

”Sippan (Jimmy Johansson) var en grym ungdomsledare som alltid ställde upp när man behövde honom. Sen innan min tid var Bengt Jungmalm en eldsjäl som hade koll på det mesta och var en klippa. Men ska man vara ärlig så är den bäste vi haft Sune Arvidsson. Han hade ordning på allt och jag vet inte hur många år han la ner sin själ i Fritsla IF. Sune kunde man alltid lita på”

Minnena kommer snabbare och snabbare upp för Bruno som inte kan låta bli att dra på smilbanden när han sitter och tänker på vissa situationer. Han berättar glatt om när FIF var i Ulricehamn och spelade en match i vintern när det lagt sig massa snö på ena sidan planen. Lagen tilläts då att slå hörnorna från den sidan med bollen i händerna som en målvaktsutspark men när FIF-spelaren Erland Hellberg försökte göra samma sak från andra sidan fick han en utskällning från domaren. Och snabbt när vi är inne på domare så börjar han prata om en match i Hajom när domaren ”Bullen” dömde.

”Jag har aldrig varit så arg som då. Vår målvakt var ute och flängde så målet var öppet och det såg en Hajomspelare. Han slängde iväg ett skott allt han hade på den blöta planen mot det öppna målet. Jag tog i allt jag kunde för att försöka förhindra detta och lyckades med någon meters marginal. Men domaren hade redan vänt sig om och blåst för mål och då fick han höra både ett och annat kan jag säga”

Den första matchen var som tidigare nämnt en hemmamatch mot Vårgårda med A-laget 1956. Sista matchen för Bruno kom hela 42 (!) år senare när han hoppade in i en B-lagsmatch mot Svenljunga på bortaplan1998 . Under dessa 42 år är antalet lagkamrater omöjligt att hålla ordning på för Bruno men vilka de bästa han spelat med är desto enklare:

”Arne Andersson (som spelat i både AIK & Elfsborg) gjorde jag någon match med 1956 och är en av de bästa jag spelat med. Yngve Brodd gjorde ju ett gästspel med oss i början av 60-talet med och var en fantastisk spelare”

”Sen var vi ju ett gäng som hade väldigt kul och där det var många bra spelare på både 60- & 70-talet och i det laget var Bosse Törnqvist en av de klart bästa. En rolig grej gjorde jag och Bosse inför en bortamatch mot Mariedal när vi då slog vad om vem som kunde hålla i bollen längst tid. I första halvlek hade Bosse en sekvens där han höll den länge men jag skulle bannemej inte vara sämre. Så i andra halvlek tog jag bollen och sprang mot Bosse men istället för att passa honom som de flesta nog tänkte så tog jag ett varv runt honom med bollen. Många skrattade och vi skakade hand efteråt på att det nog blev oavgjort”

Bästa motståndare kan han inte säga något namn på rak arm men berättar om när de mötte landslagsspelare på invigningen av Kungaberg 1970 samt alla de stenhårda derbymatcherna mot Viskafors, Rydboholm och Skene, men aldrig mot Kinna.

”Kinna vågade inte möta oss vill jag minnas. De var lite på dekis och skyllde på att deras tröjor var borta. Vi erbjöd då att de kunde spela i våra reserver eller att vi kunde hitta några andra men de vägrade komma och spela i Fritsla. De var nog rädda för att de skulle förlora mot oss”

I ett derby borta mot Skene gjorde Bruno kanske Fritsla IFs snabbaste mål någonsin:

”Vi hade avspark borta mot Skene och jag satte igång spelet. Den gick bak i till försvarana som satte upp bollen mot Bosse. Bosse skarvade bollen vidare till mig och jag smällde till direkt mot målvakten som inte var uppmärksam. Det gick inte mer än 7 sekunder och jag har aldrig upplevt ett snabbare mål”

209 mål blev det för Bruno och utöver målet mot Skene så minns Bruno när han i en bortamatch mot Dalsjöfors gjorde hattrick i en 1-3 seger, och 0-2 målet sticker ut:

”Jag hade gjort 0-1 fint framspelad av Folkesson på högerkanten. Så nu ville försvararna sätta dit mig ordentligt och två spelare tog fart samtidigt. Jag hann uppfatta detta och petade bollen mellan dom och stannade själv. De small in fullständigt i varandra och jag kunde retsamt springa förbi och rulla in bollen i mål. Det glömmer jag aldrig!”

Att det blivit över 800 matcher är unikt i sig och anledningarna är många. Bortsett småskador var han aldrig otillgänglig en längre tid och trots intresse från vissa lag högre upp så fanns det inte på kartan att lämna Fritsla IF.

”Sammanhållningen och kärleken till Fritsla IF var det som gjorde att jag blev kvar i så många år. Spelare, ledare, ungdomsledare, styrelse, ordförande, ja allt var roligt och jag älskade verkligen att vara både på Häggåplan och sedermera Kungaberg. Det gav så mycket att vara där nere”

Intresset och engagemanget försvann dock i slutet av 90-talet. Bruno hade gett allt under lång tid med 19 år i styrelsen och närmade sig 60 år. Han pratar om att det inte heller då fanns aktiva barn eller barnbarn i föreningen som i sådana fall hade gjort det mer naturligt att fortsätta vara på plats. Förra året såg Bruno endast en hemmamatch och det var när Anders ”Papp” Andersson bjöd in gamla spelare för att se en match på Kungaberg. Bruno funderar på varför det inte är att fler gamla spelare är på plats när Brandgult spelar:

”Det har jag alltid frågat mig varför det blir så. När jag var ung så hade vi ju äldre spelare som Egon Eliasson m.fl. som efter de slutat aldrig kom och kollade på matcherna. Jag undrade då varför de inte gjorde det men sen har det fortsatt och det är väldigt få som spelat många matcher som är och kollar. Det är synd för varje gång man är nere så är det roligt.”

När engagemanget i FIF avtog så fortsatte Bruno som den föreningsmänniska han är och alltid varit istället på andra ställen. Han har efter sejouren i FIF varit ordförande i facket, egnahemsföreningen och Folkets hus i Fritsla.

I slutet av samtalet så kommer vi fram till hur många matcher Bruno faktiskt gjort. Han har själv ingen koll på exakt hur många men blir inte helt förvånad när han får veta att han ligger på 1:a plats.

”Det är folk som varit framme och frågat och sagt att det måste vara du Bruno. Jag har väl sagt att jag tror det men det är väldigt kul att bli uppmärksammad så här, verkligen”

Precis som med både Jan ”Nanen” Wingård och Lars-Erik Schedin så märker man att både samtalet om uppmärksammandet för Bruno betyder något. Att få sitta ner och prata, minnas och diskutera gamla FIF anekdoter med tre av våra största någonsin har varit en ära.

Vi vill här igen tacka Bruno för alla år som han på något vis varit involverad i FIF. Alla matcher som spelare, alla träningar som spelare och ledare, alla år som ungdomsledare, alla år som styrelseledamot, ordförande och allt i allo. Tack för all din tid, för oss är den ovärderlig!

Ikväll kommer Bruno ihop med övriga i toppen av listan att hyllas innan avspark mot Kinnahult/Hyssna. Så ni som tänkt se matchen, var gärna på plats några minuter tidigare än vanligt så att ni kan vara med och hylla våra hjältar. Evigt Brandgul.

Vilhard Wenblom, Sixten ”Tigern” Andersson, Gunnar Steinick, Erik ”Pjäken” Andersson, Fredrik ”Bullen” Pettersson, Niklas Lindelöf & nu även aktiva Gustav Svensson. Alla är/var de målvakter i FIF som tagit sig in på topp 100 listan över spelade matcher i föreningens historia. En fin och stark målvaktstradition där lagets mest utsatta post allt som oftast inneburit stabilitet och kvalitet. Det finns dock en målvakt som sticker ut när man kollar i historieböckerna, en målvakt som hade konkreta bud från lag som kvalade till allsvenskan men som ändå stannade kvar i Brandgult. En målvakt som spelat 747 matcher och därmed är föreningens näst meste spelare någonsin. En målvakt vid namn Lars-Erik Schedin.

Det är förmiddag tisdagen den 8/4 när vi träffar Lars-Erik Schedin i vår klubblokal på Kungaberg. Han är punktlig och i tid när vi slår oss ner för en kopp kaffe och varsin kanelbulle. Lars-Erik har idag hunnit bli 82 år gammal och är sedan många år pensionär. Vinnarskallen har han dock inte tappat för tidigt börjar han prata om PRO-curlingen som han är väldigt inbiten i och förklarar hur förbannad han blir när de förlorar. ”Förr kunde ju en förlust sitta i flera dagar men nu tar det lite kortare tid innan de runnit av” säger han och skrattar.

Lars-Erik gjorde debut i Brandgults seniorlag som 17-åring när man 1959 tog emot Vegby SK hemma på Häggåplan. Han kommer inte ihåg mycket från själva matchen mer än att han var väldigt nervös innan och att det till slut gick bra. Detta var alltså den första av sina hela 747 matcher som han spelat för Fritsla IF, vilket placerar honom som nummer två genom föreningens 105-åriga historia.

Lars-Erik började spela fotboll i FIF några år tidigare i ett av föreningens två pojklag. På den tiden hade föreningen 5st fotbollslag: A-lag, B-lag, juniorlag, A-pojklag & B-pojklag. Exakt vilken ålder det var på laget när han började är diffust men det finns roliga minnen från pojklagsåren:

”Ett av våra sista år som pojklag så gick vi en hel säsong utan att släppa in ett enda mål. Det kommer jag väl ihåg och var ju extra kul eftersom jag var målvakt”.

”Sen hade vi en väldigt rolig 3-lagsturnering när vi var juniorlag. Då mötte vi ett danskt lag och Borås AIK och jag har för mig att vi vann den. Det var alltid roligt att åka och slå Boråslagen hemma hos dom för där blev vi alltid kallade för ”Bonnjävlar”, så det smakade extra fint”

Efter debuten 1959 så gjorde Lars-Erik snart målvaktspositionen till sin och bara tre år efter debuten kom första seriesegern när FIF vann Södra Västgötaserien 1962. Det blev den första av hela fyra seriesegrar för Lars-Erik under sina år som spelare och roligast var det i mitten på 70-talet när man lyckades vinna både division 6 och division 5 två år på raken.

Han pratar också om hur fotbollen och materialet förändrades snabbt och ofta under tiden som han var aktiv. Bollen fick från att ha stora sömmar/snörning till att bli mer slim, skorna gick från att i princip ha ”stålhetta” fram till att vara lättare och målvakterna började under en tid använda handskar, något som Lars-Erik inte gjort tidigare;

”Man hade inga handskar alls. Utan var det blött/kallt fick man ha vanliga handskar hemifrån. Sen mot slutet av min karriär fick man börja ha handskar men äh, jag var ju så van att spela utan. Visst att man fick tag i bollen lite enklare men det gick lika bra utan. Men största skillnaden var när bollen blev enklare”

Vi pratar vidare om karriären och kommer in på olika spelare men Lars-Erik har inget bra svar på vem som är den bästa spelaren han mött är. ”Skene hade ofta duktiga spelare och var tuffa att möta”

På frågan vem som är den bästa spelaren som Lars-Erik spelat med svarar han snabbt: ”Det är helt klar Göran Johansson (aktiv 1966-1968) som kom från Blekinge till oss. Han var en helt strålande bra back som gick vidare till Norrby senare och som i mitt tycke borde spelat i Allsvenskan. Han var både atletisk och hade en otrolig spänst”

”Sen var Yngve Brodd (tidigare Fritsla spelare som då var landslagsspelare och proffs i franska ligan) med och gästspelade på Häggåplan en gång med. Då tänkte man bara ”wow”, vilken balans och vilken spelare!”.

Vi kollar igenom bilderna lite mer och efter en stund kommer straffsparkar på tal. Det visar sig att de 5 mål som Lars-Erik står noterad för allihopa kommit på just straffar. För under ett tag var det nämligen så att han var lagets straffskytt. Varför kommer inte Lars-Erik ihåg men han vet med säkerhet att han inte missade någon av de då 5 straffar som han slog.

Under de 25 åren som aktiv spelare så var Lars-Erik väldigt sällan skadad eller otillgänglig. Visst hände det att han ibland vrickade, stukade och kanske bröt fingrarna men det är endast en gång som han varit ordentligt skadad;

”Vi spelade en träningsmatch på B-plan här på Kungaberg mot Rydboholm på påskafton. På den tiden var det tillåtet med lite mer tuffare spel och ofta kunde motståndarna attackera målvakten. Till slut blev jag förbannad och drog i väg bollen allt jag hade mot den dumme anfallaren men då var det i stället mitt ben som gick av högt uppe på låret. Jag kom ihåg hur ont det gjorde och Jimmy ”Sippan” körde ner mig till Skene lasarett och där blev jag liggandes i en hel vecka. Sedan var det gips ända upp till ljumsken”.

Han tog sig tillbaka efter skadan och fortsatte sedan i flera år därefter. När vi pratar och minns tillbaka till hur det var då med olika personer, spelare och annat så är det ett namn som Lars-Erik ofta tar upp; Sune Arvidsson.

”Sune var verkligen en klippa och den största föreningsmänniskan jag träffat. Han gjorde allt och mer därtill. Han tog aldrig plats utan fixade hur mycket som helst i det dolda som vi inte då visste om. Det finns tyvärr alldeles för få som honom kvar idag vilket gör det svårt att hålla liv i föreningslivet, för Sune var helt fenomenal”.

”Sen måste jag också nämna Jimmy ”Sippan” Johansson som var lagledare och fixade mycket för oss i flera år. Han tillsammans med Sune är de som betytt mest för mig under mina år i Fritsla”.

Att samhället förändrats och att det då fanns färre saker att göra, inga telefoner, inga datorer osv gjorde det också enklare att bedriva föreningarna menar Lars-Erik. ”Vi hade inte mycket annat att göra utan man spelade fotboll på sommaren och sen hockey på vintern”.

När man läser gamla tidningsurklipp och matchreferat från 60- & 70-talet så omnämns ofta Lars-Erik som en av de bättre på planen. Det skrivs om hur Fritslas målvakt räddade laget, att utan Schedin i målet inga poäng för Fritsla osv. Grimsås som då låg i Sveriges näst högsta serie var väldigt intresserade och kom med konkreta erbjudanden som inte besvarades. Att det aldrig blev spel någon annanstans fanns det flera olika anledningar till;

”Jag hade väldigt stor respekt för honom (pekar på en bild på Sune Arvidsson) som var ordförande då. Jag ville inte göra honom besviken och var lite för feg för att våga ta klivet. Det fanns fullt med anbud från lag högre upp men jag var ung och feg. Det var också lite annorlunda tider då för att var du från Fritsla så spelade du här, man bytte inte omkring på samma sätt som det görs idag.”

Lars-Erik var med när föreningen tog steget från mer nergångna hemmaplanen Häggåplan till helt nybyggda Kungaberg 1970. Det blev ett enormt lyft för hela föreningen och han minns med värme tillbaka på vilken lyx det var för spelarna att komma till Kungaberg. Omklädningsrummen, duscharna och allt var av högsta klass. Dessutom så var invigningen väldigt speciell och bland de roligaste han var med om i FIF;

”På invigningen fick vi ju spela en jippomatch mot gamla landslagsspelare. Tobias Linderoths pappa Anders Linderoth var bland annat med och det var verkligen en häftig upplevelse. Den matchen ihop med alla läger vi var på i både Skåne och Danmark är nog det roligaste under mina säsonger i A-laget”.

Idag följer han A-laget mer på distans men försöker se en match om året på Kungaberg. Utöver detta så har han en liten grupp med före detta FIF-spelarna Göran ”Gamen” Arvidsson, Stellan Stensson & Roland Arvidsson som någon gång varannan månad åker runt och hittar på saker.

Lars-Erik tilldelades i slutet av intervjun ett litet diplom och en blombukett som ett litet tack och grattis för sina insatser i Fritsla IF. Det märktes att detta betydde mycket för honom och att bli uppmärksammad på ålderns höst inte ska tas förgivet.

Vi vill här igen tacka Lars-Erik för de år han spelade och gratulera till andraplatsen bland de som.
Han är och kommer förbli en av våra absolut största.

Glöm inte att imorgon torsdag kommer vi tacka och uppmärksamma Lars-Erik och övriga i toppen på listan i samband med vår hemmamatch mot Kinnahult/Hyssna. Var gärna i tid till matchen då denna avtackning kommer ske innan avspark.

Den sista augusti 2007 spelade Fritsla IF en jippomatch på Kungaberg mot det då glamorösa TV-laget hemma inför ett fullsatt Kungaberg. TV-laget på den tiden bestod av stjärnor som Magnus ”Slangen” Wislander, Olle Sarri, Tomas Ravelli, Mickey Dee m.fl. Den sistnämnda gjorde en storartad entré när han något sen till matchen rullade in i sin röda Ferrari på Kungabergs parkering och ställde sig precis vid insläppet, precis som en världsstjärna SKA göra.

Fritslas lag bestod denna match av både äldre spelare som Buster Törnqvist & Kjell Hagman samt yngre förmågor som en 19 årig Fredrik Olsson & en 22 årig Erik Svanberg. Detta var också den sista (&704:e) gången som Jan ”Nanen” Wingård hade på sig en Brandgul matchtröja med FIF-loggan på bröstet. Den då 51-årige ”Nanen” som för tillfället även var huvudtränare i seniorlaget ledde ut Fritsla IF med nummer 5 på ryggen och lagkaptensbindeln på armen.

Det är den 24:e april när vi träffar ”Nanen” på café Rosa-Mi ute vid Backaplan i Göteborg för att snacka FIF, fotboll och ta en kopp kaffe. Cafét ligger bara några minuters promenad från lägenheten där Jan bott senaste två åren och det är en glad nybliven 69-åring som möter upp oss. ”Fan du hittade ju, välkommen!” brister han glatt ut innan vi kliver in och slår oss ner.

Även om jippomatchen inte räknas in i antalet spelade matcher så var det som sagt senaste gången Nanen hade FIFs matchställ på sig. Första gången det skedde var 1970 när han 14 år gammal fick debutera i seniorlaget. Nanen har inga speciella minnen från första tiden i seniorlaget mer än att försäsongsträningarna på den tiden var hårda:

”Rolf ”Kinis” Johansson (tränare i slutet av 70-talet) var galen han. Vi skulle träna stenhårt och inga ursäkter hjälpte för att missa en träning. Kom ihåg när jag råkade säga en gång att jag hade on i foten. Han fnös bara och sa att du SKA träna. Gick ut på och försökte visa att jag knappt kunde gå så fick till slut avbryta. Sen var det långa och många intervaller i Klevabacken, usch säger jag bara haha!”

Jan var aktiv över hela 70-talet och hela 80-talet. Ni som kan er Brandgula historia är då införstådda med att det innebar att han var med och vann serien hela 3 gånger. Seriesegrarna 1974 och 1978 nämner han som två av de roligaste sakerna han fick vara med om under sina år i FIF. Vi kollar på lite utskrivna bilder från åren som Nanen varit med i FIF och han går igenom spelare för spelare från lagen som vann serien både 74 & 78. Det är många bra men vissa höjer han lite mer:

”Sune Hansson är en av de bästa jag spelat med under alla år i FIF. Han var placeringssäker, teknisk och hade en enorm arbetskapacitet. Sen måste jag nämna både Janne Lundberg och Bosse Törnqvist. Riktigt bra spelare båda två.”

Han kollar snabbt ut över bilderna och stannar till vid en ”lirare” vid namn Per-Åke Wallin som ”Nanen” spelade tillsammans med. ”Vi körde trixtävling en gång och han var den enda jävlen som slog mig. Tror han gjorde över 1000st trix den gången och vann överlägset på det”.

När Jan kom upp i seniorlaget var han en offensiv spelare som gjorde mål med jämna mellanrum. När Bosse Törnqvist tog över som huvudtränare så var en av de första grejerna han gjorde att skola om Nanen till försvarare, något som han först motsatte sig:

”När Bosse efter någon match satt och pratade med mig att han skulle göra om mig till mittback skrattade jag bara. Men han insisterade på att vårt offensiva spel skulle bli bättre av det och han höjde mig mycket. Bosse var nog den bästa tränaren jag hade, var omtyckt av alla och kunde mycket fotboll”.

Utöver Bosse Törnqvist och hans roll som tränare bollar Nanen upp några namn som han tycker varit viktiga för honom och för Brandgult. Mr Fritsla IF, Sune Arvidsson, nämns som en guldklimp för föreningen och Sven-Olof ”Svenne” Andersson hyllas också till skyarna för jobbet han la ner.

Seriesegrarna nämndes av Nanen som höjdpunkter i FIF. Tidigare nämnda matchen mot TV-laget 2007 där han även blev målskytt på en Thomas Ravelli som stod och sov i målet som en annan höjdpunkt. Men den kanske största höjdpunkten kom 1990 när FIF fick möta VM-laget från 1974. I den matchen fick ”Nanen” spela mittback och sparras mot den tidigare store målskytten, allsvenska skytteligavinnaren,  Thomas Ahlström, vilket blev ett minne för livet:

”Kommer aldrig glömma den matchen. Tror det var en av mina bättre jag gjort och det var väl tur det eftersom Thomas var den bästa som jag någonsin mött. Han var stor, stark och bra på nästan allt. Men att få möta honom och få höra från folk efteråt att man gjort en jävla bra match var riktigt häftigt”

I slutet av sin karriär skolades Nanen åter igen om, nu till central mittfältare. Där spelade han sista 4-5 åren innan han slutade spela 39 år gammal 1995. Det var också i slutet av karriären som det snyggaste målet av de 159 han gjort kom:

”Vi var på träningsläger i Danmark och bollen kom studsande mot mig. Jag klippte till på volley med vänsterfoten och bollen bara steg hela vägen rakt upp i bortre krysset.”

Under sista åren som aktiv spelare i början av 90-talet var det fullt upp för Nanen även utanför planen. Under dessa år så satt han i styrelsen, fotbollsutskottet och var ordförande i föreningen. I två vändor (1997-1999 & 2006-2008) var han också huvudtränare för seniorlaget, vilket han tyckte var kul men svårt:

”Det var svårt för jag hade nog lite för stora ambitioner som var svåra att få igenom med det materialet som man har i division 6. Sen hade vi framförallt min första vända många bra spelare som Anders Brunander och Marko Tervonen. En personlig favorit var Pontus (Sörbom) som jag flyttade upp från backlinjen till mittfältet. Han var ALLTID bra och hade en inställning som jag älskade”

Exakt hur många matcher Jan gjort har han vid vår träff inte koll på men gissar att han är en av medaljörerna. Detta bekräftas och när han får det exakta antalet så börjar tankarna över alla år komma fram:

”Tänk att det är 703 matcher som spelare, förstå då hur många träningar, hur mycket tid det är totalt. Nästan lite läskigt när man tänker på det sådär. Samtidigt hade jag inte varit den jag är idag om det inte varit för fotbollen. Det var där man lärde sig handskas med och samarbeta med människor. Det har jag haft stor nytta av i arbetslivet fram tills det tog slut”.

Nanen sänker blicken lite och börjar prata om hur livet som pensionär inte blivit som han hade tänkt sig. Utöver en allvarlig ryggskada som gjorde att han inte kunde sitta ner och tvingades till operation så gick hans sambo bort för två år sedan, något som tog hårt:

”Det har varit tufft, vissa dagar ett helvete. Men jag börjar nu se framåt och mer positivt på grejer igen. Ryggen känns bra och jag kan gå långa promenader 3 dagar i veckan. Intresset för fotbollen har kommit tillbaks ordentligt och jag följer favoritlaget ÖIS och mitt ena barnbarn som spelar i Utbynäs. Så jag börjar känna ett GO i mig själv nu igen, tack vare fotbollen”

Det märks att ju mer vi pratar om fotboll och FIF, desto mer uppåt och glad blir Jan. Det var längesedan han såg en match på Kungaberg men det ska det bli ändring på:

”I år ska jag kolla några matcher det har jag lovat mig själv. Tycker det är väldigt kul att följa laget på distans med sociala medier och jobbet som görs där. Sen att FIF lyckas få in spelare utifrån och att det görs mycket bra runt föreningen är superkul”.

”Fritsla IF har betytt oerhört mycket för mig. Föreningen har i stora delar och lång tid varit hela mitt liv. Jag kan inte göra något inom fotbollen halvdant så det kanske gjorde att annat i livet sköttes sådär men kärleken till FIF var för stor och jag är tacksam för allt som jag fick vara med om.”

Jan tilldelas i slutet av intervjun ett litet diplom och blommor. Han säger öppet flera gånger att detta gjorde honom glad och att han är tacksam för pratstunden.

Vi vill här igen tacka Jan för de år han spelade och gratulera till tredjeplatsen bland de som spelat flest matcher i vår förenings 105 åriga historia. Han är och kommer förbli en av våra absolut största.

På torsdag innan matchen mot Hyssna/Kinnahult kommer vi att hylla samt tacka spelarna i toppen av listan på flest spelade matcher. Det kommer vara en liten prisutdelning på planen innan avspark så se till att vara på plats lite tidigare än ni brukar.

”Lundavallen i Äspered, har vi vunnit där någon gång?”. Citat från tidigare i veckan angående gårdagens motståndare och dess mytomspunna hemmaplan Lundavallen. Efter att ha dykt in i arkivet och gått igenom alla gamla möten med Äspered kunde det konstateras att Brandgult faktiskt aldrig vunnit där. Det har varit enstaka kryss men annars idel förluster.

Närmst seger var vi 2022 då vi hämtade upp 3-1 underläge till ledning 3-4 under matchens avslutande 14 minuter. Men med matchens sista spark kvitterade Äspered och vi fick återigen åka hem segerlösa. Skulle det bli samma visa denna gång?

Senast vi slog Äspered var våren 2022 när Lasse och Häma gjorde varsitt mål i en 2-0 seger på Kungaberg. Efter det 5 matcher som inneburit 3 kryss och 2 förluster.

Äspered hade haft en tung start på serien där man tagit 2 poäng inledande 3. Senast stod man i och för sig för en stark upphämtning borta mot Hyssna/Kinnahult där man vände 0-2 till 2-2. FIF kom med vind i seglen efter 6-2 mot Limmared i lördags. Skadorna och bortfallen går upp och ner men truppen är bred och Pelle kunde ändå åka med 18 taggade gubbar.

När vi anlände till Äspered och klev ut på planen så var det inte bara historien med att vi var segerlösa här som brydde oss. Planen var sämre än på många år och har haft en tuff, tuff vår/vinter. Den skulle inte tillåta något som helst spel längs backen och vi får nog erkänna att det var längesedan vi spelade seriematch på en sämre matta.

Brandgult ställde ut följande elva:

Gustav

Kopp - Andy - Melvin - Larsson

Engström - Lasse - Hansson

Lukas - Hampus - Mahdi

Avbytare: Leo, Poddig, Klas, Karl, Theus, Elias & Bega

Lagom till avspark hade solen hittat fram ordentligt på Lundavallen och när domaren blåste igång matchen var det både vindstilla och vårsol.

Planen och dess kvalitet har vi redan gått igenom men den skulle verkligen komma att prägla hela matchen och nästan alla situationer.

Hemmalaget saknade duktige mittbacken, tillika lagkapten, Erik Persson och även sin målfarliga anfallare Sebastian Lönn. Det är två av seriens kanske bästa gubbar på huvudet och tyngden som brukar finnas på både fasta och inlägg saknades lite denna afton.

Det var dock Äspered som inledde bäst. Man var mer vana vid underlaget och behärskade det mycket bättre än FIF. De låg rätt och väntade på lägen att få/kunna sno bollen för att därifrån vara sylvassa. Både en och två gånger kommer de runt efter slarviga bolltapp på FIFs högersida och hade de inte varit för det studsiga straffområdet hade vi kanske haft 1-0 på tavlan.

Brandgult hade förtvivlat svårt att få till något etablerat anfallsspel och därmed skapa chanser. Man spelade fint i backlinjen och på mitten stundtals och kom ur Äspereds press. När man sedan fått upp bollen var det ofta stopp och slut på både idéer och konstruktiva aktioner. Det slutade ofta med vunnet inkast högt upp eller ett inlägg på en ensam gubbe som inte kunde göra någonting.

När domaren var på väg att vissla för halvtidsvilan så var nog känslan densamma hos de flesta på plats. Brandgult läts äga mest boll men de farliga chanserna var det hemmalaget som hade. En ledning låg närmst för Äspered och med historiken på denna planen i bakhuvudet så… Men i första halvlekens sista sekunder ändrades kanske inte allt, men mycket.

Äspereds lagkapten satsar både onödigt men framförallt farligt in i en offensiv nickduell. Varningen är solklar och med tanke på att han tidigare gjort samma sak med samma utfall i den 17:e matchminuten så var nu hemmalaget en man mindre på planen. Det svängde om momentumet helt.

Båda lagen fick pausvilan på sig att diskutera igenom hur och vad man skulle göra av detta. Nu skulle FIF få ännu mer tid med boll och Äspered få förlita sig ännu mer på sina kontringar.

Tempot sjönk avsevärt i andra. Äspered gjorde med all rätt allt för att fördröja insparkar, hörnor och inkast från minut 1 i andra. Bortalaget i Brandgult hade problem att få igång något tempo då det studsade och hade sig så fort man slog en passning på planen. Det gjorde det hela behagligt för Äspered som kunde ligga lågt, följa boll och aldrig riktigt bli överspelade då man hann flytta över varje gång eftersom FIF var tvungna att ha både 2 och 3 touch på bollen.

När vi spelat 15 av andra så hade Äspered skaffat sig mer självförtroende och FIF gått ner så mycket i tempo att man slarvade med allt. Passningar, dueller och hemåtjobb såg ibland parodiskt lojt ut vilket hemmalaget bara tackade och tog emot för. Det var även Äspered som skapade matchens dittills bästa chans när nyförvärvet från Norrby, Gustav Asp, sprang sig fri men avslutade rakt på Gustav.

FIF hade ett bra läge när Lasses låga inspel hittade Hampus som skarvade utanför.

Theus ersatte Andy, Klas ersatte Kopp och Leo ersatte Hampus. 10 min kvar och en liten Brandgul anstormning väntade. Lasse hittade in med flera inspel i boxen och ett av dom gick i ribban. Engström och Mahdi var så när flera gånger att kombinera sig igenom men ja, det studsade åt fel håll.

När de flesta hade förlikat sig med att matchen skulle sluta 0-0 så fick vi en skänk från ovan i den 93:e matchminuten. Engström gick upp i en duell med målvakten efter ett inspel och domaren tyckte att målvaktens agerande i duellen skulle rendera i en Brandgul straffspark.

Och får FIF 2025 straffar så vet vi att det är mål. Detta eftersom att nyförvärvet David Hansson visat sig vara säkerheten själv, så även denna gång. Med matchen sista spark placerade han in bollen bakom en chanslös målvakt och FIF kunde inkassera sin första seger i föreningens historia på Lundavallen.

En krigarseger där marginalerna verkligen var på vår sida. Förra året mot Äspered var det vi som åkte på både röda kort och straffar emot oss, denne gången var det för oss. Som någon en gång sa, visst jämnar det väl ut sig?

Inga som stack ut denna match utan laget var jämnbra. David avgör dock och sliter på bra på mitten, oerhört nyttig för både defensiven och offensiven.

Kungajakten 2025:

3 kungar David Hansson

2 kungar Andreas Larsson

1 kung Andreas Hjalmarsson

Kommande torsdag (15/5) väntar säsongens hetaste derby för Brandgul del. Vi gästas av Hyssna/Kinnahult hemma på Kungaberg, vi ses då!

Evigt Brandgul!

Fritsla IF är idag mycket glada över att kunna presentera nästa nyförvärv inför säsongen 2025. Det är 24 årige mittfältaren William Kopp som återvänder till Brandgult.

Så här säger han själv om att vara tillbaka:
”Det ska bli extremt j*vla kul att få spela i Fritsla igen. Truppen känns bättre än på länge och jag tror verkligen att det är något bra på gång”

William har Brandgult som moderförening men tillbringade även junioråren i Kinna IF. Inför säsongen 2017 återvände en då16-årig William till FIF i division 5 och stod direkt för 7 mål i sin första seniorsäsong. Kinna IF, då i division 4, värvade tillbaks William och där blev det två säsonger för den tekniska mittfältaren/yttern. Den blev en kort visit i Brandgult under coronasäsongen 2021 innan William flyttade söderut för studier och fotboll i Lund. Nu är studierna på paus och William är hemma i Brandgult igen.

Axel Lindelöf om nyförvärvet:
”Jättekul att William kommer hem och spelar fotboll i FIF igen. Han är både hårt arbetande och har en fin teknik vilket gör att han kan spela på många positioner. Konkurrensen i truppen hårdnar nu rejält och det är bara positivt.”

Vi hälsar William varmt välkommen tillbaks och önskar honom stort lycka till! Det kommer fler roliga Brandgula nyheter i veckan, håll utkik!