8 - 7 EF

Hjälmared hemma; Serieledare när de kom på besök till oss, inför storpublik i Fritsla. Min första start sen knäskadan och bara ett par träningar i kroppen innan matchen (Adam hade tyvärr skadat sig på jobbet). Matchen startade i ett furiöst tempo där en bortaspelare smäller in 0-1 på halvvolley redan efter dryga minuten på en annars bra brytning av Kapten Olle mitt i slottet. Oturligt och en tuff start. Sen ökade bara gästerna och den arbetsinsats bortalagets forwards lägger ner denna matchen är mäkta imponerande, utan en tillstymmelse till bensinstopp.

Hjälmared var bra, men framförallt otroligt effektiva. I första perioden gör de 4 mål på 5 skott. Jag tror det är vida känt som målvakt att man aldrig vill släppa in det första skottet man får på sig, denna kvällen fick jag känna på hur det var att släppa in de första fyra som gick på mål. Då kommer det hjärnspöken krypandes och den mentala uppförsbacken är ganska brant kan jag meddela...

”The Great Gunnar” reducerar till 1-4 i slutet av perioden (Hugo bokfördes för målet men var enligt egen utsago aldrig på den). Andra perioden igång och även om de första fyra baljorna kanske inte var några direkta målvakstavlor ifrån min sida så skulle detta bli en period där vi stundtals spelar bra, har mycket boll och jag sen sjabblar in en boll. Lätt överdrivet men inte allt för långt ifrån sanningen. Skott ifrån ”fickan” och jag lämnar en klumpig retur rätt ut som gästerna rakar in i kassen.

Sedan blir det inte något mål på länge, och trots en del bud på Brandgula sådana är det gästerna som får in 1-6 på högt högt skott där min sikt är skymd men jag sjunker dessvärre lite väl lågt ner i min jakt efter att få en skymt av bollen. Här meddelar jag Adam att det är dags att byta då jag (uppenbarligen) kommit helt fel in i matchen och jag tänkte att något måste göras. Adam (årets pucko två år i rad kom ihåg det) går då och frågar Coach Yoda som säger nej. Mitt ”nu byter vi”-tecken var ju knappast en fråga till dig Adam, det kan du ju ha med dig i framtiden 😉 Men men jag fick vackert sitta kvar där i kassen.

Tur då var väl att gästerna ådrog sig (i mitt tycke) en mycket onödig men relativt solklar femma i offensiv zon då de trycker Bülow över sargen sent efter avblåsning, och vips så fanns det en liten, liten glipa i dörren som ledde oss in i matchen igen. Ett riktigt bra powerplayspel resulterar i två läckra reduceringar där bollen går som på ett snöre ifrån spelare till spelare och båda kassarna signeras Kamholm assisterad av Ljunggren. Det andra av målet med endast två sekunder kvar av perioden och ska vi snacka moraliska mål, då har vi ett av högsta dignitet precis där. 3-6 inför sista akten således.

Lite mer positiva tongångar i omklädningsrummet även om vi förstod att det fortfarande är en jävla bit kvar att vandra. När tredje perioden kom igång lyckades vi inte få in något mål så tidigt som vi hoppats (vi startade perioden med drygt två minuters powerplay) men vi fortsatte att försöka hitta något.

Då lite ifrån ingenstans ådrog sig Hjälmared ett matchstraff som är bland de mest orättvisa jag sett. Gästernas spelare får en smäll i huvudet (jag ser inte hur) och jag tillsammans med några andra spelare på planen försöker påpeka detta för domaren som fullständigt struntar i det. I vredesmod slår deras spelare av klubban på väg ut för att byta, och får då matchstraff. Det må säkert vara så att det i regelboken står att en sådan företeelse skall vara matchstraff, men känslan ifrån domarteamet där var nog nere och slog på 0%. Fem minuters powerplay till oss, när man mest tyckte synd om Hjälmareds spelare.

Powerplayet blev tyvärr inte särskilt långt, för Hjälmared lyckas också få med sig en femminuters utvisning när säsongens grövsta filmning (som jag och andra med mig uppfattar det iallafall) uppenbarar sig i höjd med secket i en närkamp med Bülow. Spelaren slänger sig, håller för ansiktet och domarna plockar ut Bülow.

Sen kommer då smällen, eller överkörningen som gör det lite svårt för mig att referera resten av matchen. Vad som hände varken vet eller kommer jag ihåg, men det första jag minns är den brutalaste av huvudvärkar. Nu har jag aldrig fått mitt huvud kluvet av en yxa men jag misstänker att det är ungefär så det känns som när Hjälmaredspelaren körde över mig. Om det var medvetet eller ej kan jag inte svara på, man har fått återberättat lite olika versioner för sig. Det spelar ju faktiskt heller ingen större roll.

Efter smällen säger jag till Coach Stefan som var ute och hjälpte mig ”Jag kan nog köra vidare”. Ifrån botten av mitt hjärta : Tack Stefan för att du inte gav mig det minsta av alternativ och att du stod på dig, du gjorde det jävligt klart att jag skulle byta och vilket förbannat bra beslut. För när jag fick hjälp av planen snurrade hela hallen och det var en minst sagt jävligt läskig känsla.

Det har ju varit några hjärnskakningar/smällar mot huvudet för min del det senaste året. En hjärnskakning på träning förra säsongen, två smällar mot Horsby och nu detta. Jag är fortfarande inte fullt återställd, men åtminstone på bättringsvägen. Något som det verkligen inte kändes som förra veckan när man låg i ett mörkt sovrum 23 timmar om dygnet och inte ens klarade av ljuset.

Jag skulle även vilja rikta ett stort tack till Helena & Mixen som på ett mycket betryggande sätt tog hand om mig. Låt mig även passa på att tacka all vårdpersonal i en tid där de mest bara får massa skit. Både ambulanspersonal & läkare på akuten var helt suveräna. Tack även för allt stöd och alla krya på dig hälsningar, det värmer när man har vad som förmodligen var den värsta veckan i mitt liv.

Så var det slut här? Icke då. För det allra största tacket av allihop, det ska mitt lag ha. Fy fan vilken jävla moral. Vilket jävla grymt lag. Ni förstår inte hur jävla fantastiska ni är (många svordomar där, ursäkta). Vad gör dom när jag ligger och snurrar i hörnet av hallen och inväntar ambulansen? Jo de vänder på den här steken. Hur det ens är möjligt övergår mitt vildaste förstånd.

Först tilldelas vi en straff som Jonas missar. Två minuter senare med endast fem minuter kvar att spela reducerar världens bästa Bullseye-Broman till 4-6. Efter det blir det en dubbelutvisning och Ljunggren smäller in 5-6 i spel fyra mot fyra med exakt en och en halv minut kvar att spela. När sedan gästernas duktige Teo Erlandsson smäller in 5-7 på volley (på ett feldömt frislag ifrån hörnet enligt min farsa, det och att jag var dålig var det enda han nämnde om matchen 😂) med 34 sekunder kvar att spela tror man ju att det iallafall då är ridå och godnatt. Men i helvete heller, i Brandgult ger vi inte upp inför våran fantastiska publik, i våran hall.

4(!) sekunder senare gör Ljunggren 6-7 och ytterligare 5 sekunder senare kvitterar han till 7-7. Hur det såg ut, hur det gick till - jag varken vet eller förstår det. Det ska ju självfallet inte ens gå. Men så som hallen exploderade vid kvitteringen, det var ljuv musik för en skäggig och korpulent målvakt som låg med hjärnskakning, det kan jag säga er.

Mixen, Helena & Mackan uppdaterade mig flitigt vid sidan och vad jag tog in och inte av den informationen vet jag inte heller. Men jag vet att Hjälmared ådrog sig en utvisning i matchens slutskede, och att i förlängningen avgjorde Björnsa Pajk (eller ska vi säga Hugosas farsa nu för tiden?) med ett pangskott ungefär vid kryssets innersta maska. Exploderade det vid kvitteringen, så kan ni nog föreställa er hur det lät när matchen avgjordes.

Detta var det bästa jag iallafall hört eller upplevt i ljudkulissväg i Kungabergshallen. Detta är den sjukaste innebandymatchen jag varit med om. Åh jävlar vad det smakade att åka ambulans som segrare, jämfört med en torsk. Då får man väl ta sådant, det är ju det minsta man kan göra för grabbarna.

Målen mot Hjälmared gjordes alltså av Andreas Ljunggren 3, Anton Kamholm 2, Viktor Gunnarsson, Arvid Broman & Joel Sivedal.

Kungarna fördelades enligt följande :

3 Kungar Andreas Ljunggren
2 Kungar Anton Kamholm
1 Konung Jonathan Bülow