6 - 5 EÖ

Vilken fredagskväll vi som var på plats Kungabergshallen fick bevittna, genomlida och uppleva!

Det skall ju i ärlighetens namn sägas att det redan var uppdukat för fest i Sköna Gröna Fritsla. För vad sägs inte om dessa nästintill löjligt goda förutsättningarna :

Det var ju Fredag. Här snackar vi en minst sagt grym start och en stadig grund att stå på. Jag menar alla älskar väl vi Fredagar, spänningen med en hemmamatch och en helg i annalkande?

Bröderna Hjert hade huvudansvaret för kiosken ackompanjerade av Benjamin ”Bega The Gasell” Hallberg, inte konstigt om förväntningarna var skyhöga. Att den yngre brodern Hjert brinner för hemkunskap är en illa bevarad hemlighet, och det är som storebrorsan, tillika stråtrövaren Vilhelm brukar säga när lillebrorsan väl sätter på sig bagarmössan där hemma på Danska Vägen :

”Kasta alla dieter åt skogen, för snart är denna pajen mogen, vi bjuder alla till logen, så länge man är Brandgult evigt trogen”

Rykten började faktiskt florera redan runt lunchtid att Anton H gräddade nybakade drömmar till hela laget och erbjöd bakningskurser för alla som visade intresse och uppskattning till bakningens ädla konst (Kamholm som har intresset i släkten sedan gammalt tvekade inte en sekund att skriva upp sig som Bagare-Antons lärling redan efter den obligatoriska Fredags-innan-matchen-pizzan).

Vidare kan sägas att för första gången denna säsongen mönstrade Brandgult exakt samma trupp som den föregående matchen. Bortsett ifrån Bagare-Anton som utgick och ersattes av Samuelsson Junior då, men det är som Coach Yoda brukar säga : ”Målvakterna räknas ju ändå inte”.

Noel hade under veckan hunnit med att bli frisk, sjuk, fullt återställd, för att sedan vara sängliggandes dagen innan match med tre helt olika åkommor för att sedan vara helt spelklar, medan Jonas drogs med en skada model större. För er som vid det här laget känner erat Brandgult :

Detta är idel goda omen.

Björnligan (eller linan?) med Björnsa pajk Joel i spetsen, ackompanjerad av Persa yngste pajk Arvid & nyligen antagne lärjungen & bakningsentusiasten Anton K hade under veckan satt skräck i de allra flesta backpar de stött på med sitt aggressiva spel & höga utgångsläge och var väl så nära epitetet ”Magisk bra” som man faktiskt kan komma, åtminstone på träning.

Vår beryktade Jedi-lina anförda av hjälten Hugo Skywalker med de suveräna komplementen Axel Ben Johnson-Lindelöf & Gasellen Hallberg såg särskilt piggsvinsettriga (som radiosportens Christian Olsson så läckert uttryckte det) ut redan på samlingen. Hugo gjorde ett par hundra chin-ups, Bega sprang upp för Kungabergsbacken och rundade viljans park och hela vägen ner igen. Åtta gånger. Innan uppvärmingen. Ben Johnson sprang som så vanligt ut beeptestet på lunchrasten hos Lindelöfs samtidigt som han krängde glas för ett par miljoner.

Faktum var ju faktiskt att Brandgult inför matchen var obesegrade på hemmaplan under 2018. Även om den streaken höll på att gå riktigt åt skogen redan förra hemmamatchen mot Hjälmared innan El Capitano kvitterade till 5-5 i boxplay (!) i matchens slutskede, och visst skulle samma Kapten spela huvudrollen även denna kvällen.

Innebandy är ju en lagsport. Det är undertecknads bestämda uppfattning att man både vinner och förlorar som ett lag, alltid & oavsett. Delad glädje är dubbel glädje, det skriver jag under på alla dagar i veckan. Det är därför vi håller på med just innebandy och inte lirar bridge i Folkets hus på regniga tisdagar (dock skall ingen skugga falla över alla världens bridgespelare, ni blev enbart en bricka i ett spel här för att förklara min kärlek till lagsporter). Men ibland så måste man passa på att stanna upp, hylla den som hyllas bör, även om det inte alls förtar laginsatsen på något sätt och som alltid är den primära.

I en tid då folk så gärna sitter bakom en skärm och förolämpar varandra på löpande band och oftast bara för sakens skull, låt oss istället då passa på att göra det motsatta - hylla någon istället. Låt oss därför hylla vår Lagkapten en smula. Känner jag han dessutom rätt är han nog heller inte så noga med det och då blir det ju bara ännu roligare.

För det är nämligen så att den gode Andreas, som för övrigt ingen i hela världen kallar han, är vår härförare och självklara ledare på planen. Han är inte spelaren som hela tiden manar på & pushar, ställer sig upp i omklädningsrummet och ger ett ”innan-man-går-ut-krig-i-och-dör-på-film-tal”, nej faktum är att han oftast inte pratar i onödan överhuvudtaget.

Men när han pratar - då lyssnar man. Det finns ett uttryck som på engelska lyder ”Lead by example”, och det gör verkligen våran Kapten Olle. Genom att så ofta vara planens gigant, men framförallt ha den högsta lägsta nivån jag faktiskt någonsin bevittnat under en så lång tid, åtminstone här nere bland oss dödliga i gärdsgårdserierna där vi lirar & frodas.

Han öppnade målskyttet mot Dalängen redan efter knappt fyra minuters spel när han ifrån sin backposition kryssade förbi bortaspelare efter bortaspelare likt Ingemar Stenmark i fornstora dagar (förmodligen på en världscuptävling ingen kan varken uttala eller stava till). Där susade han förbi sina portar (läs :motståndare) det såg så oerhört lätt ut, men är så svårt. Vips så var han fri med målvakten, och en elegant lyftning senare så var hemmaledningen ett faktum.

Nu höll den inte särskilt länge, då Dalängen både kvitterade (genom duktige Tobias Mörby) och tog ledningen inom loppet av 5 minuter. Då låg det nästan en chockartad ”Vad-f*n-hände” stämning i hallen.

Som tur var satte Joel 2-2 kvitteringen, något tursamt skall sägas, bara någon minut senare och det stod sig också perioden ut. I pausen var laget nöjda med hur mycket chanser som skapades framåt, men inte fullt så imponerade av hur bolltittande vi blev i egen zon. Coach Yoda var i vanlig ordning inte nöjd med någonting, återigen ett gott omen och allt var som sig bör således.

Andra perioden är inget som, ur ett Brandgult perspektiv, lär gå till historieböckerna som varken underhållande eller särskilt bra. Dalängen vinner den andra perioden med 1-0 efter en lite turlig styrning framför mål och det är egentligen inte alls orättvist att gästerna går till ledning med en ledning på ett inför den avslutande akten.

Den tredje akten hinner inte mer än börja innan Fritsla släpper in två snabba mål, det ena dråpligare än det andra. Underläge 2-5 således med 15 minuter kvar att spela.

Coach Yoda agerar istället för reagerar. En timeout tages, det gås ner på folk, vi ändrar spelsystem, han beordrar ett högre utgångsläge och han gör ett par positionsbyten. Det här skall bara vändas!

Det första som händer är att Ljunggren får ett friläge, men träffar ribbkrysset. Snöpligt värre, men det finns inte tid att hänga med huvudena och tycka synd om sig själva. Benjamin lyckas påpassligt springa sig loss på en passning ifrån Skywalker och petar in sin egen retur, 3-5 och vi har vittring!

4-5 kommer tre minuter senare genom Poddig, det vet man främst för att flickorna (och kvinnorna?) går upp i falsett i hallen varje gången den hårfagre pojken rör bollen och då kan ni ju tänka er hur det låter när han gör mål. Den ovane skulle tro att man helt plötsligt befinner sig på en Justin Bieber konsert, men så är han ju också flickornas favorit den gode Adam.

Nio minuter kvar till hesa Fredrik ljuder, och Brandgult går ner på ännu mindre folk för att om möjligt öka upp intensiteten ännu mer. I detta skedet är det svårt att avgöra vem som är mest nervös, assisterande coach för dagen, tillika den förlorade sonen, Robin ”Floris” Florbäck eller på grund av skada bänkade Darth Almqvist. Samtidigt som de manar på de Brandgula krigarna likt Gandalf ingjuter mod i människorna i det till synes hopplösa slaget om Minas Tirith i den tredje filmen om sagan om ringen så ser de även totalt skräckslagna ut och sätter både skägg, tobak & hjärtat i halsgropen varje gång gästerna kommer loss i en kontring.

17:34. Då kommer läget. Den gyllene chansen. Gästerna åker på en utvisning för att varit för många spelare på planen (Rättskipare Rudqvist var inte nöjd med att man enbart kan ta en utvisning trots att Dalängen spelade 7 mot 5, dvs med två spelare för mycket på planen).

Powerplay väntar, och dags för hjältar att kliva fram.

Jonas, som knappt längre kunde gå på grund av kanske världshistoriens största lårkaka och som inte spelat något alls på nästan 30 minuter, hoppar in på planen med orden ”jag har väl ändå inte sprungit på de sista 15 numerära överlägena?”. Han följs åt av Thors Hammare-Colin, Björnsa Pajk-Joel, Kapten Olle & Kevin De Bruyne.

Efter att ganska länge rullat runt, runt Dalängen utan att riktigt hitta några bra lägen kommer så bollen till en lätt haltande Jonas, som så läckert hittar ner till vår allas Kapten Olle som med 10 sekunder kvar på utvisningen, 36 sekunder kvar på matchen smäller in kvitteringen! Lika på fem!

Åter en gång råder det karnevalsstämning i Kungabergshallen och som om det inte vore nog har lagets alldeles egna Papparazzi Johnson-Lindelöf JR flängt upp mobiltelefonen och förevigat det så att vi kan återuppleva det precis hur många gångar vi vill. Det är, ta mig tusan, ren pur Brandgul kärlek.

Förlängning stundar, det sprutar eld ur näsorna likt vildsinta drakar på Fritslaspelarna, och visst tusan kommer ett avgörande. Och han gör ju det igen, våran kapten jag inte kan sluta prata om. För andra matchen i rad fastställer han sitt hattrick, denna gången genom ett frislag som han drar rätt i mål. Det firas, det sjungs, det jublas och ”Vart vi går” ekar ända ner till Risma, kanske till och med hela vägen hem till Bromans i Finabo!

Fritslas mål gjordes således av Andreas Ljunggren 3, Benjamin Hallberg, Adam Poddig & Joel Sivedal.

Kungarna för dagen fördelades enligt följande :

3 Kungar Andreas Ljunggren
2 Kungar Adam Poddig
1 Konung Benjamin Hallberg

Har ni kommit såhär långt, så har ni läst vad som förmodligen är världens längsta matchreferat med tillhörande reflektioner. Tack för det. Jag bifogar därför Brandgults, vår Kaptens & tillika enligt undertecknad seriens bästa spelares 5-5 kvittering. Håll till godo.

Evigt Brandgul